Sök
  • Kontakt
  • Språk / Site

    Språk

    Våra siter

”Digitala möten kommer aldrig trumfa fysiska”

Pandemin har förändrat såväl vår vardag som vårt sätt att arbeta. Luncher med kollegor och jobbresor har ersatts med digital tre-fika och zoom-möten. Men är de nya rutinerna här för att stanna? Psykologen Niklas Laninge spår vilka vanor som finns kvar efter corona och vilka vi helst vill glömma.

Att coronapandemin haft omvälvande effekter på samhället och oss som individer kan nog alla instämma i. Det senaste året har ställt stora krav på snabba omställningar där vi i mångt och mycket lärt oss allteftersom. Vi har fått hitta nya sätt att arbeta – och i viss mån umgås. Och den ökade graden av distansarbete har påverkat både vårt mående och livspusslandet.  

Men går det redan nu att se corona i backspegeln och vilka av våra nya vanor som blir bestående? Niklas Laninge, psykolog och expert på beteendeförändringar, har inte bara studerat denna pandemi utan har också undersökt vad vi kan lära av historien. 

– Det har ju funnits sjukdomsutbrott tidigare, som till exempel sarsepidemin, men inte i samma omfattning som coronapandemin. Det har aldrig skett så stora svängningar i beteenden som det gjort nu, och det är mäktigt att se.  

Svårt att ändra gamla vanor

Människan är av naturen inte förändringsbenägen och vi har svårt att ändra de vanor vi har haft varje dag i många år. Enligt Niklas Laninge har vi också en tendens att främst välja att göra det som gynnar oss på kort sikt. 

– Vi vet att det är dumt att köpa en massa nya prylar, äta ohälsosamt och strunta i att träna, men de kortsiktiga konsekvenserna av dessa beteenden är ofta positiva. Det trumfar den större bilden och de långsiktiga konsekvenserna. 

Om vi däremot kommer över den initiala tröskeln kan våra nya beteenden bli en vana, som exemplet med digitala möten. Upplevde vi det krångligare att ha videomöten än fysiska möten innan corona – eller ville vi hellre ses? Troligtvis det sistnämnda. Enligt Niklas Laninge tvingade pandemin oss över en teknikpuckel. 

– Det fanns redan massor av teknik tillgänglig men vi hade inte tagit oss tiden att lära oss den fullt ut. Nu har vi tränat så pass länge att vi har fått rutin och märkt att det inte alls är så krångligt. Jag har stött på organisationer som byggt om kalenderprogrammet så att alla möten är max en halvtimme för att hålla dem mer effektiva och för att alla deltagare ska kunna hålla sig fokuserade, sådant älskar jag! Däremot tror jag vi uppfunnit saker som är suboptimalt, som digital tre-fika eller digital kick-off. Det är ingen som tycker det är kul. 

Även beteenden som vi investerat i kommer att stanna, tror Niklas Laninge. Det kan handla om den nya utrustningen för hemmagymmet, lunchträningspasset med grannen eller garderoben som byggts om till hemmakontor. I regel är vi inte villiga att överge investeringar vi gjort i tid, energi, pengar eller nya relationer.  

Förändrade arbetssätt och mer distansarbete påverkar såklart även kontorsmiljön och hur den optimeras utifrån våra nya behov. 

– Jag tror att företag och organisationer vill anpassa sig till ett mer flexibelt arbetssätt, men de måste ställa sig frågan: vad vill vi optimera lokalerna för? Är det för samarbete eller ska kontoret främst vara en plats där vi uträttar ärenden, träffar chefen eller lämnar in kvitton? Vi kan ändå konstatera att det är mer givande om syftet är idégenerering, konceptutveckling eller att bara ha det trevligt, säger Niklas Laninge. 

"Man tappar i kreativitet"

För det är just avsaknaden av kreativitet och sociala interaktioner som anses vara de främsta negativa effekterna av det nya digitala arbetssättet. Enligt en undersökning* som Kantar Sifo gjort på uppdrag av Tele2 Företag, upplever många att de saknar kollegor och kunder – och att det är svårt att läsa av stämning och gruppdynamik i videomöten. Niklas Laninge instämmer: 

– Jag kan med stor säkerhet säga att man tappar i kreativitet. Ett digitalt idémöte kommer aldrig att trumfa ett fysiskt. Det digitala mötet är uppgiftsorienterat och saknar ofta mänsklig interaktion, plus att man lätt misstolkar varandra. Om arbetslivet främst blir digitalt tror jag att det kommer präglas av en viss osäkerhet. Vad tycker mina kollegor om mig? Är min chef nöjd med min prestation? Vi ser visserligen varandra i digitala möten, men ”ser” vi verkligen varandra? Jag tror vi tappar i spontanitet när vi inte ses fysiskt.  

Kan vi till och med ha tappat lite av vår sociala förmåga nu när vi inte träffat andra i samma utsträckning? Måste vi träna oss att bli sociala igen? 

–  Under en period kan det ta emot när någon föreslår en fika en lördag. Det kan kännas övermäktigt att gå från noll aktiviteter till någonting, jämfört med när vi hade en massa jobbluncher och kvällsaktiviteter inbokade. Det ska bli spännande att se var vår tröskel för social interaktion går framöver.  

*Undersökningen ”Det hybrida arbetslivet” genomfördes våren och hösten 2020.